Man undrar ju ibland...
Vad är det som händer?
Allt går så fel...
ingen pratar med mig...
ingen hör mig....
Det är som om det är en helt ny värld...
En värld jag inte vill vara för jag känner mig ensam...
jag är ensam....
målar mig svart och sätter ett lås på mitt hjärta, kastar nyckel i den svarta sjön.
Den svarta sjön, som ingen förutom dom ärligaste och jag kan simma i utan att drunkna.
Jag har själv drunknat där många gången men nu står jag vid kanten och ser alla andra drunkna i mitt hat.
jag sträcker fram handen för dom som av misstag är påväg att drunkna, men ingen av dom vill ta min hand.
antagligen hatar dom mig så mycket att dom inte vill ta den eller så inser dom inte att jag finns där, jag är som en skepnad.
Sitter kvar på min plats och vaktar min sjö, ser hur han vackert glider fram till sjön och går väldigt vant över det.
Efter honom färgas allt i färger... och när han har gått över sjön med sina underbara steg, då räcker han fram handen och säger: kom, vi behöver varandra. ta min hand och så ska jag ta dig härifrån.
jag ska ändra dig, göra dig glad, ge dig kärlek som om jag var din bror och så kommer vi bråka som syskon gör.
Men jag kommer alltid stanna kvar hos dig.
Jag sträckte fram handen.... och när jag tog tag i honoms hand, så log jag för första gången.
Glädje, kärlek, friheten, ja allt det där vackra som man kan känna.
det flödade genom mig, precis som en flod som blivit släppt fri och sedan blir ett vattenfall.
Min trasiga, svarta och långa klänning blev till en röd, kort och söt sommarklänning, mitt hår blev uppsatts till en elegant och vacker frisyr.
Jag hade inte några stora och klumpiga skor, utan jag var barfota och jag snurrade runt, runt och min klänning följde lätt efter och var inte alls stel.
Jag snurrade runt för att tacka honom, men jag hittade inte honom någonstans, han var borta, precis som min klänning, hårfrisyr och skorna var tillbaka.
allt det gammla av mig var tillbaka... jag satte mig ner,tårarna rann ner längst min kind och jag kände hur mitt hjärta brast i småbitar.
Allt går så fel...
ingen pratar med mig...
ingen hör mig....
Det är som om det är en helt ny värld...
En värld jag inte vill vara för jag känner mig ensam...
jag är ensam....
målar mig svart och sätter ett lås på mitt hjärta, kastar nyckel i den svarta sjön.
Den svarta sjön, som ingen förutom dom ärligaste och jag kan simma i utan att drunkna.
Jag har själv drunknat där många gången men nu står jag vid kanten och ser alla andra drunkna i mitt hat.
jag sträcker fram handen för dom som av misstag är påväg att drunkna, men ingen av dom vill ta min hand.
antagligen hatar dom mig så mycket att dom inte vill ta den eller så inser dom inte att jag finns där, jag är som en skepnad.
Sitter kvar på min plats och vaktar min sjö, ser hur han vackert glider fram till sjön och går väldigt vant över det.
Efter honom färgas allt i färger... och när han har gått över sjön med sina underbara steg, då räcker han fram handen och säger: kom, vi behöver varandra. ta min hand och så ska jag ta dig härifrån.
jag ska ändra dig, göra dig glad, ge dig kärlek som om jag var din bror och så kommer vi bråka som syskon gör.
Men jag kommer alltid stanna kvar hos dig.
Jag sträckte fram handen.... och när jag tog tag i honoms hand, så log jag för första gången.
Glädje, kärlek, friheten, ja allt det där vackra som man kan känna.
det flödade genom mig, precis som en flod som blivit släppt fri och sedan blir ett vattenfall.
Min trasiga, svarta och långa klänning blev till en röd, kort och söt sommarklänning, mitt hår blev uppsatts till en elegant och vacker frisyr.
Jag hade inte några stora och klumpiga skor, utan jag var barfota och jag snurrade runt, runt och min klänning följde lätt efter och var inte alls stel.
Jag snurrade runt för att tacka honom, men jag hittade inte honom någonstans, han var borta, precis som min klänning, hårfrisyr och skorna var tillbaka.
allt det gammla av mig var tillbaka... jag satte mig ner,tårarna rann ner längst min kind och jag kände hur mitt hjärta brast i småbitar.
Kommentarer
Trackback
